Funderingar!
Jag funderar på det här med föräldrar?
Hur mycket behöver man ställa upp som anhörig då föräldrarna blir äldre och behöver hjälp?
Jag känner att min mamma vill jag hjälpa så mycket jag orkar och kan, helt naturligt.
Men min svärmor som jag aldrig fått någon riktig kontakt med under alla de år vi känt varandra.
Hon är och har alltid varit en mycket speciell person. Hon är (var) en enstöring hade bara kortvariga förhållanden med män och kortvarig vänskap med sina vänninor. Om de inte tyckte eller gjorde som hon ville så fick det vara. Men oftast var det nog de som drog sig undan efter ett tag. Det kan man ju inte som anhörig eller?
Hon har aldrig varit som en mamma för Leif han växte upp hos sin morfar o mormor och han bodde ofta hos sin morbror o moster på landet som barn. Hon vill alltid att vi ska göra massa saker åt henne men hon ställde aldrig upp tillbaka "innan hon blev sjuk alltså". Jo, hon gav oss pengar i stället för omtanke och det kändes som hon ville ha någon tjänst gjord tillbaka.
Jag kan inte komma ihåg att jag kramat om henne spontant någongång,som man gör med andra människor man gillar både i jobbet och privat.
Då hon blev ordentligt sjuk både psykiskt och fysiskt kändes det inte lika naturligt att hjälpa henne, men ändå gör man allt man kan för henne.
Är det för henne eller för min kära sambo jag gör det? Eller är det för mig själv? Svår fråga tycker jag.
