bettanstankarochtrdgrd.blogg.se

 

På hösten -72 blir jag sambo med mitt livs kärlek Leif vi har hållit ihop i 42 år. Var har tiden tagit vägen? Först bodde vi ett tag hos hans mamma i Eskilstuna. Vi flyttade dit för att det var lättare att få jobb där än i Södertälje.

 Leif fick jobb på Alfa Laval som truckförare och jag började som elev på en damfrisering.

 

Lägenheten låg på söder i Eskilstuna 1,5 rum och kök med gammal gasspis och bad i källaren. Diskbänken var av marmor med ett slaskhål över vattenkranen och kylen var fristående den fanns ju inte från början.Skåpen gick ända upp i taket typ 20-tal eller nått sådant. Den kostade 240 kr i månaden.

 

1973 tog Leif körkort och vi köpte en liten Vauxhall Viva sedan fick ta över svärmors bil en Volvo P-1800. Då startade en stor förändring i vårat liv.

Jag sa upp mig från damfriseringen efter två år. Pengarna räckte inte till, som elev hade man ca 2 kr i timmen och jobbade lördagar.

1974 Flyttade vi in i en spritt ny lägenhet 2 rum o kök åttonde våningen i Nyfors Eskilstuna.

 

 Nu var det svåra tider ont om jobb sa alla. Men jag fick jobb veckan efter på en knivfabrik. Blev så glad att jag glömde fråga efter lön. Leif höll på att skratta ihjäl sig, han hade suttit och väntat på mig i en timme. jag hade provat på och pratat men glömt fråga om lönen. Minimilönen var 12,44 kr i timmen då jag fyllde 18  tror jag hade 10kr i timmen  de två första månaderna. Där jobbade jag i fem år på lagret med en massa småpyssel som inte gick att köra på ackord. Det var ett jätte kul jobb men en småtokig bas, hon trodde tillslut att vi var släkt med varandra, blev skit arg om jag inte talade om privata saker med henne.

 Så jag fick nog, sa upp mig och var arbetslös i två veckor.men det var obehagligt.

Den där känslan att man inte visste nått om framtiden var jobbig. A-kassa fick man ju så det var inte pengarna mer om man skulle få jobb eller inte.

1979 köpte vi en lägenhet i Torshälla rena landet mot Nyfors, Leif hade under den här tiden utbildat sig till bilmekaniker ( han har det i blodet) och börjat jobba i Torshälla.

 

Efter två veckors arbetslöhet fick jag jobb i Torshälla i hemvården  , Åh vilket roligt jobb. Omväxlande man visste aldrig vad som skulle hända från dag till dag. Man träffade massa äldre människor som hade massor att lära ut och berätta om. Jag gjorde allt man kan tänka sig i ett hem och lite till. Hela 80-talet var det bara full fräs på ideerna om vad som skulle förbättra för de äldre och personalen. På 90-talet kom spartider då började man sakta men säkert försämra i vården allt skulle gå snabbt.

 

Vid det laget hade jag dragit på mig en smygande sjukdom. Hade tappat kraften och börjat få ont i kroppen. Då fick jag jobb som Gruppledare i några år lite enklare arbete så det gick ganska bra. 

 2001 skulle det omorganiseras igen då sprack det.  Men jag hade tur igen fick jobb som avgiftshandläggare i äldrevården och det jobbet har jag kvar nu på 30% tjänst resten sjukpension som det hette förr.Utveckligen har gjort att jag klarar av vad min föregångare gjorde på heltid på mina 30% otäckt snart finns det väl inget jobb kvar.Hoppas det räcker min tid ut.